Jag såg Vidar – i den tysta skymningen ovan en yrande stad, i en mörk lund bakom en obebyggd tomt. Han sa åt mig att lämna allt, att vandra över gatans ödemark “Vi är ensamma bland ruiner – min far har dött. Låt yxan hugga ett nytt brödraskap, ur ett brutet folk på jakt”

Aftonstjärnan steg naken ur himlens rodnande slöjor. I hennes famn växte mörkret över himlen, ur hennes ljuva mun viskade den gamla världens undergång. Hon sa åt mig att sjunka, att följa henne i det djupaste djup “Och så ska vi stiga igen, som Gryningsstjärna och Folk”.

Och i natten såg jag Honom – Nordstjärnan som reste sig över en värld i fall, död och skönhet som virvlade kring Himlens orubbliga axel. Han sa åt mig att inte förtvivla “Allt har redan hänt. Allt kommer ske igen. Kring mig vrider sig världen på nytt. Ur mig segrar Livet igen”.