Min ideologi är att jag vill vara en verklig människa. Såväl det rena som det smutsiga, det himmelska som det krokiga.

Jag vill vara solens oändliga kärlek, åskans dundrade stridsvagn, elden över fiendens byar. Men jag vill även skratta, åt hur fåniga vi människor är.

Modernitetens stora brott är att den är omänsklig. Att vi inte har något utrymme att leva på. Att vi inte får se himlen. Att varje vrå på jorden är uppdelad och inhägnad. Att den vilda jakten är bortglömd – att varje antydan till helig kamp bemöts av ensamhet och isolation.

Därför stör jag mig när nationalister, som borde hävda vår mänsklighet, bara väljer en annan omänsklighet. När de väljer puritanism, himmel utan jord, fötter som aldrig får känna lerans fukt. När de gör människan till en brist att övervinna, en karikatyr av det gudomliga.

Det finns ingen motsättning mellan smuts och renhet, mellan himmel och jord, mellan det heliga och det krokiga. De är båda en del av att vara människa, och ingen sida bör kväva den andra. Att vara människa är att vara en motsägelse, där båda sidor brinner med sin egen glöd.

Den sanna kampen är mot fienden, mot allt som vill begränsa oss, mot ormen som stänger boskapen inne. Inte mot det egna köttet, inte mot leran, inte mot det krokiga. Världen är inte ett misstag – Oden har valt att vandra över jorden som en gammal gubbe.

Styrka, skönhet, kamp – det är något mänskligt som moderniteten tagit ifrån oss. Men jag tänker inte förlora min andra mänsklighet. Jag vill ha både och. Jag vill ha allt det som andra nationalister tjatar om dag ut och dag in – men även min nyfikna lera, min smutsiga lek.

Så som Tacitus beskriver germanen – den stora krigaren, som mest var en odugling när han inte var i krig. Som söp och spelade tärning, som latade sig medan andra fick jäkta efter jobb. Så lever den mänskligaste av människor – krigets vrede och bygdens gubbtjyv i ett.