Allt mitt skrivande har utmynnat i “var snäll”, och eh, det finns inte så mycket mer att säga.

Ni förstår, det mesta av vår diskurs är ändå mest ett RPG. Folk har alldeles för mycket tid att grubbla, och alldeles för lite att göra. Så det blir mest en massa knäppa tankar av det

Det handlar om att ta sig tillbaka till verkligheten, bort från alla dumma teorier, bubblor och småpåvar.

Det är något med politik i vår tid som mest är knäppt. Och man ser hur den sortens miljöer bara gör folk ännu knäppare, ännu mer alienerade från det folk man vill hem till.

Jag längtar efter att göra något som är bra för andra svenskar, men inte “politiskt”.

Allt handlar om andra människor, och i vår ensamma tid måste man börja om från början. Tusen små gemenskaper, som kan bli rot åt något större.

Kalla det klan eller vad som helst.

Du måste forma ditt eget öde med andra svenskar, och varken jag eller nån annan kan säga vad det innebär. “Var snäll” är ett lika gott råd som något.

Jag ska bort nånstans med mina rasistkompisar och bli snubben folk kan lita på när alla andra skiter i vanligt folk. Men vem vet.