Varför vill så många nationalister framställa att läsa en bok, att röra på kroppen eller att skaffa barn som något heroiskt? Helt vanlig mänsklighet, uppblåst till ett omänskligt spektakel. Det är galenskap. Ett overkligt limbo, varken mänskligt eller övermänskligt.

Det är verkligen slutet på Kali Yuga – först blev verkligheten omänsklig, och nu gör nationalister det mänskliga overkligt. Vi behöver något verkligt, vad som helst. Nationalister som lever för månens tunga bröst, eller för lukten av diesel – bara det är mänskligt.

Folk sitter i sina simulationer, där såväl människor som gudar bara är dockor i en ideologisk berättelse. Jag vill bara ha verkliga människor, och verkliga gudar. Människor som bygger som små människor gör. Som tackar gudarna för allt lustigt och vackert i världen.

Ska det vara så svårt för nationalister att vara människor? Att läsa böcker för att man är nyfiken. Lyfta vikter för att kroppen är kul. Låta kärleken ge barn när den vill. Att älska sitt folk. Men allt vi får är karikatyrer av det gudomliga, och förakt för det mänskliga.