Jag var ute i vårens första dag.

Inte bara den strålande solen, eller den smälta snöns glasklara spegel – utan även dyn som piskas upp av älvens lek, och nedtrampad skit som ångar ur en tinad äng – så luktar det när livet vaknar till liv, när blodet rusar på nytt.

Livet är inte sluten i sin egen himmel. Han stiger som vårsolen, för att riva snöns täcke från varje kulle, för att kyssa den djupaste myr, för att köra nosen i gömda hålor, och puffa varje bortglömd varelse i sidan. Som en fåne i leran bär han världen mot ännu en strid.