Vår gud kommer vara den tysta vandraren. Skogens ensamma hämnare. En mörk gestalt som vandrar utmed skymningen. En yxa som glimtar bland ruiner, likt nordstjärnan genom rök och dis. En gud som minns alltings början, men återvänt likt en bödel – för alltings slut.

De stora härarnas tid är förbi. Drömmen om en nationell resning är en skugga av ett lik. Våra förfäder har redan ridit mot ulvens käftar. Vi är föräldralösa, hemlösa, namnlösa – bortglömda barn till ett förlorat folk, ensamma vandrare i en främmande värld.

Vi är rotlösa individer – och lika lite som en föräldralös kan få tillbaka sin mor kan vi bli en del av landet som gått förlorat. Att tala till nationen – att linda sig i våra förfäders förlorade identitet – är bara sorgset. En föräldralös som hoppas mamma kommer hem ikväll.

Vi är ensamma, och måste agera därefter. Vi måste följa den tysta guden. Vårt fädernesland har blivit en vinande ödemark, och vi måste hitta ett nytt hem i otryggheten – en frihet bland ruinerna, ett brödraskap bland ensamma. Nordstjärnan som strålar över mållösa vandrare.

Vi minns det land som gått förlorat. Men vi kan inte återvända hem. Vi är en ensam bödel, skymningen innan en ny gryning. Vi måste säga farväl till vår moders grav, lämna vår faders ruiner. Vi måste korsa horisonten för alltid – följa nordstjärnan mot den sista natten.