Solen är en lekande flicka, hon vill se oss göra lustiga saker. När det är mulet sådär, flera dagar i rad – då måste hon vara ledsen, som att hon inte vill visa sig för världen. Visa att vi älskar henne – sjung vid hennes fönster, lyft en sten över huvudet som en liten apa.

När solen strålar rodnar hela vår kropp, som en snuskig gammal gubbes kind. Men hon är för godhjärtad för att förstå, hur hennes spänstiga steg och smala midja verkar i våra eländiga ögon. Hon förstår inte vad hon gör, när hon ler åt lortiga knegare med mössan i hand.

Det är så att man vill gråta. Med alla våra snedsteg i världen, varje gång vi varit fega eller rädda, varje gång vi tänkt fula tankar, varje gång vi talat tomma ord. Ändå stiger hon varje morgon. Ändå ger hon aldrig upp om oss lustiga små varelser. Ändå kysser hon vår panna.