Den riktiga nazismen var vännerna vi hittade på vägen.

Oironiskt. Det är allt världen handlar om. De band du knyter till dina egna. Det hem du skapar.

Det var grejen med Hitler – att han talade till varje tysk som en riktig person, av sitt eget kött och blod.

Allt annat kring Hitler – estetiken, paraderna, militarismen – inget av det var rörelsen i sig. Det var bara uttryck, folkets sätt att visa och besvara sin högst personliga relation till Hitler. Hitler gav tysken ett nytt hem i ruinerna – och därav gav han styrka.

Dagens höger börjar i fel ände, med ideologiska listor på vad en man, en kvinna, en familj, en rörelse eller en kultur borde vara. Inget av det är väsentligt.

En ny rörelse föds den dag vi knyter nya band till vårt eget folk. Och vem vet hur de banden kommer se ut.

Livet är enkelt. En man som utför sin uppgift är en bra man. En godhjärtad kvinna är en bra kvinna.

Allt annat är bara detaljer, även om det är väldigt viktiga detaljer. Men detaljer löser sig så småningom. Det vi behöver är ett språng – riktiga hem för riktiga människor.

Människor vill bara känna andra människor. Det är så enkelt. Allt bygger på din relation till folket. Och då menar jag inte folket som någon abstrakt idé, utan varje enskild, verklig svensk på gatan.

Det är innebörden i blod.

Att vara völkisch är inte att posta bilder på svarta solen eller att klaga på dekadens.

Att vara völkisch är att bygga nya relationer till ditt eget folk.