Vissa vänner känns som någon man har träffat förut, och det är säkert sant. I en annan tid eller ett annat liv, gamla band som knyts på nytt. Jag är inte särskilt rädd för att skiljas åt, även om tanken är väldigt sorgsen. För man hittar nog varandra på nytt, en gång igen.

Det mänskliga livet är på samma gång så unikt och så förbrukningsbart. Alla kommer skiljas åt, och det är inte mer med det. Men det band som betydde något, det är evigt. Alla känslor något som kommer upprepas, på många olika sätt. Så hedra varje enskild stund, oavsett hur liten.

Det enda riktigt sorgliga är de band man själv kapade, eller inte insåg hade ett värde förrän efteråt. De man vände ryggen, när man rest så långt för att ses igen. Det är en stor ondska, som inte alltid går att läka. Men även här – vi får försöka igen, på andra sidan tidens slut