Ett roligt fenomen är ungdomar som skriver extremt boomigt, säkert för att de är unga och bara härmar vad äldre nationalister sagt man ska tycka. Samtidigt som det finns boomers jag trott varit typ 14, säkert för att de är tillräckligt gamla för att våga leka igen.

Det är så viktigt för en kultur att vara ungdomlig. Men det räcker inte med ungdom i sig. Det har nog aldrig funnits lika många unga nationella som idag, samtidigt som kulturen aldrig varit lika ängslig, ytlig och stel. Vad spelar ungdom för roll, om de inte vill något nytt?

Nationalismen behöver ett ungdomligt sinne, oavsett ålder. Människor som vågar leka och blöda. Det är sorgligt att se unga människor utan drömmar. Bara en massa ideologiska skinwalkers, som checkar av trad-listan, klär sig i kavajen, ler tandkrämsleendet, och börjar signalera.

Människor som ständigt försöker signalera hur nationalistiska dom är är extremt creepy. Det är något som saknas i blicken. Något som knaprat upp allt på insidan, tills bara skinnet är kvar. Spelar ingen roll om man “borde” gilla dom. Finns ingen människa där att gilla.

Usch! Ska det vara så svårt att vara en riktig människa? Att skapa som en förälskad pojke, lika hjärtligt inspirerad och obrydd om alla konsekvenser?