Det ironiska med hela tradfru-grejen är att den inte alls är feminin – för det är en roll skriven av män. Och av män utan poetisk förmåga dessutom. Dåligt förtäckt erotik, för män som inte ens vågar erkänna skönheten i det erotiska, som vill låtsas vara renare än andra män.

På vilket sätt är det gynnsamt att likställa en kvinna som bryr sig om Sverige och barnen med en töntig teater i blommig klänning? På vilket sätt är det önskvärt att ersätta det genuint feminina och älskvärda med ett politiskt manus om barnafödande, skrivet av korkade män?

De män och kvinnor som levde i samklang med naturen arbetade hela dagen tillsammans. Och aristokratiska kvinnor som inte behövde arbeta ägnade sin tid åt att göra livet till ett konstverk, med poesi, dans och vackra tillställningar. Såvida de inte var med och styrde riket.

Kvinnan som sitter hemma och glor med sina ungar är något borgerligt – en styggelse skapad av folk med tillräckligt mycket pengar för att slippa jobba, men utan själen som krävs för att göra livet vackert. Och “tradfruar” är en perversion på detta. Dåligt skriven erotik.