Återvänd till tradition, tro på jultomten.

Om tomten får alla föräldrar att ge sina barn julklappar, är han då inte verklig? Att föräldrarna köper presenterna motsäger inte hans existens, tvärtom så är han anledningen att de ens köps, presentens metafysiska ursprung.

Varför känner sig föräldrarna manade att neka sitt eget bidrag? Varför göra sig anonym inför sitt eget barn? Därför att barnet gillar tomten? Barnet är klokare än föräldrarna, han blir mer hänförd av tomten än gåvan i sig, för han vet att tomten är större, mer verklig.

Genom att frånsäga sig äran för sin uppoffring deltar föräldrarna i en högre existens. Det som förut bara var en leksak, blir här ett mysterium, en gudomlig gåva, en manifestation av tomtens rena och oskyldiga givmildhet. Ja, julklappen är en religiös uppoffring och gåva.

Jultomten är enda gången som den moderna svensken tillåter sig att vara religiös, att delta i ett offer och en rit. Det är inte sorgligt att man fortfarande tror på jultomten, utan att jultomten är det enda man tror på. Ett liv med tro är ett liv där varje dag är som jul.

Kanske kan det få svensken att förstå vad tro på gudar egentligen är – ett liv där varje ögonblick är lika magiskt som när dina barn öppnar julklapparna, varje uppoffring lika ljuv. Ett liv där till och med döden är en seger – ett offer och en rit som föder världen på nytt.