Tidens gång som oceaner i trippande regndroppar. En gömd rikedom i allt, glömda leenden som plötsligt känns intill kroppen. I alla fall så det känns, när livet sakta hittar sin väg. Man kan inte vända tillbaka, men man kan backa några steg, för att ta sats i en annan riktning.

Har ägnat den senaste tiden åt en särskild ångest, som varit närvarande sedan barnsben. Dess specifika former är inte era, men känslan har nog ni också haft, att något är på djupet fel. Det jag vill ha sagt är att det börjar med oss själva. Att man måste hitta till Livet igen.

Jag kan inte säga åt dig vad du ska göra. Vad som är vägen för ditt Liv. Det går emot själva grundproblemet. Jag är inte din pappa. Och ingen annan snubbe heller. Du kan lyssna på andras erfarenheter, om de talar från hjärtat, men steget är alltid ditt eget. Det måste vara det.