Vi svenskar är ett enkelt folk. Vår storhet har aldrig legat i spektakel, aldrig i stora ord eller pampiga hjältar, utan i den vanliga människan.

Den krokiga barrskogens dunkla folk, grovhuggna och barnsliga – men med midnattssolens eviga och trofasta ljus till hjärta.

Vår storhet vilar på de ofullkomliga och lustiga, envisa gubbar och dumma pojkspolingar, lata suputer och tärningsspelare – som ändå följde sina gudar med ett barns orubbliga tro, oavsett vart vägen bar. Fina grabbar, som trotsade hela världen med ett gevär och en bajonett.

Men dagens nationalister vill måla upp sig som något större än det vanliga. Som om vår räddning och styrka skulle ligga i polerade muskler, i pompösa ord om glänsande renhet. Och inte, som i alla tider, i den sega svenskens seniga arm – i den krokiga gubben Odens vilda ritt.

Allt det här med episka halvgudar till nationalister är hjärnröta. Problemet är inte att vanliga svenskar skulle vara avundsjuka på er styrka, utan att ni gör er styrka till något osvenskt och löjligt. Att Oden skrattar åt de som inte kan skratta åt sin egen fulhet.

Den vanliga svensken är aningen fetlagd, barnslig i sin uppsyn, krokig och glad i alkohol – och det har han alltid varit. Det var han på vikingatiden, och i karolinens blågula uniform – forna tiders hjältar går redan på våra gator, ni är bara för fåfänga för att se det.