Akt I: Åskan

Kalhyggen har något ödesdigert över sig, något olycksbådande. Den totala förödelsen, som om himlen kunde slå ner på en när som helst likt en osynlig rovfågel. Aldrig känns åskan så nära, som när molnen samlar till storm över ett kalhygge.

Jag hade klätt av mig på hyggets högsta ås, och kring mig virvlade och välvde sig himlen i tjocka penseldrag. Det låg något metalliskt i luften, likt en hammare höjd över huvudet. Och jag började lyfta stenar över mitt eget huvud, för att känna ovädret mot min egen kropp.

Stenar som ven genom luften, som slog i backen, som rullade ner för åsen likt en ilsken tjur. I varje rörelse hängde vinden med. Den angrep varje naken muskel så fort den spändes, den ersatte känslan av den egna kroppen, med en svävande känsla av sommarens värme.

Det fanns bara vind, oavsett hur tunga stenar jag lyfte. Det var inte längre jag som tränade, utan vinden som lekte. Och plötsligt kände jag det, min egen kropp som ett vitt moln mot den mörka himlen, mina armar likt blixtens grenade ljus, stenarna som härmade åskans slag.

Där uppe på kalhyggets ås, där himlen balanserade på gränsen till åska och regn – där hade världens magi slagit rot, genom mina nakna fötter i jorden. Där hade jag glömt min egen kropp, där hade jag blivit vinden och åskan – min hud bränsle för en annalkande eld.

Den manliga kroppen är som vackrast när man glömmer den. Folk tänker för mycket på sin egen kropp, som om manlighet är något att samla på och visa upp. Men vi är till för att förbrukas. Vi lever inte för oss själva, utan för den magiska världen utanför. Gör dig till bränsle.

Akt II: Solen

Nästa dag återvände jag till samma ås, för samma övning. Men nu sken solen. Solen får mig också att glömma kroppen, men av helt andra anledningar. Där vinden ersatte mig, där överglänste solen – min himmelska jungfru – allt jag kunde känna.

Jag var som en liten apa på åsen, där jag visade solen alla mina små tricks. Hur stora stenar kunde jag lyfta? Hur långt kan jag bära dom mot bröstet? Det infann sig nästan en melankoli, när jag såg mot horisonten – hur liten är jag inte, som en fläck mot hennes blåa vidder.

Men solen stannade ändå. Hon såg med intresse på allt den lustiga kroppen kunde uppbåda. Hon tröttnade inte när jag misslyckades eller snubblade till. Hon applåderade och skrattade, och tillslut sken min egen hud med samma värme som henne – trots att jag var så obetydlig.

Jag har aldrig problem med blodtrycket, oavsett hur tungt jag lyfter på gymmet. Men där uppe på åsen hände det ändå, att jag nästan svimmade. Jag stötte ifrån mig en sten, men den enda smällen jag hörde var i mitt eget huvud, och plötsligt hukade jag själv över marken.

Det var en konstig känsla, som att jag inte längre visste vem jag var. Men ändå inföll sig en sällsam lycka. En kort stund var solen allt som fanns, hennes värme allt jag var. Det måste vara så här det känns att dö. Så här det känns att brinna, i en gudinnas eviga famn.

I jämförelse med en riktig gud är vi alla obetydligt små. Mot deras ofantliga ljus är allt vi kan uppbåda en löjlig lek. Men ändå lämnar vår jungfru oss aldrig – och genom hennes lustiga kärlek blir vårt lilla offer likväl oändligt. Vår död hennes eget ljus på jorden.