Jag tror att mycket smuts i grund och botten bara är cope, ett sätt att gömma ett personligt misslyckande eller en förlorad dröm bakom ett nytt “bejakande” - som att man alltid velat vara smutsig.

Som att man själv valde att vara utanför det goda, och därför måste vara stolt.

Man har intalat sig själv att det inte finns någon väg tillbaka, och därför blir ondskan så ynklig och ansvarslös.

Som en sårad pojke, ett barn som ska hämnas, Lucifer som förbannar Gud och gråter över sig själv - fastän det goda alltid fanns där, och alltid erbjöd förlåtelse

Och ja, det finns inget sätt att vrida tillbaka tiden. Ingen som kan fånga det där du missade, som du tror någon annan “tagit ifrån dig”.

Men det finns en väg framåt, som leder tillbaka till den ursprungliga drömmen. Den vuxne mannens händer, som bygger något bättre åt andra.

Och mycket dissidentkultur kan härledas till denna barnsliga vrede, som att man förtjänar och blev berövad något, oavsett om det är kvinnor, äventyr, gemenskap, ära eller vad som helst.

Men ondska är ingen annans fel. Man måste söka förlåtelse, och kanske även förlåta sig själv.

“They took this from you” må vara en mem, men som alla skämt avslöjar det vad man egentligen känner, och det är ingen klädsam hjälplöshet.

Man måste istället fråga sig “Vad kan jag ge dig?” oavsett vilka oförrätter man själv känner sig utsatt för.

Det är större än politik.

Ondska, smuts och elakhet är alltid en halvmesyr och en genväg, en billig ersättning för det goda, och därför så ynkligt.

Det tar tid att bygga, kanske flera hundra eller rentav tusen år. Men den ansträngningen kommer en dag få sin rätta lön.