Folk har i alla tider gjort syndiga saker, men det som gör dissidenthögerns ondska speciell är att vi har folk som SKRYTER om sin smuts, i ett försök att vara manlig och radikal.

Ty för den maktlösa mannen finns bara ett sätt att vara farlig - nämligen att smutsa ner för andra.

Folk har horat förr, men bara i dissidenthögern finns män som tror att en manshora har något att skryta om.

Folk har gjort brutala saker, men här finns folk som i trygghet dräglar och hurrar åt varandras sadistiska fantasier.

Folk har varit elaka, men bara här är förakt en dygd

Smuts. Ressentiment. En vilja att förstöra allt hopp, allt som gör människan lycklig, allt som kan förlåta och frälsa.

Så får den misslyckade medelklassonen sin hämnd. Så får han känna sig som en farlig rövare, utan någon risk.

Som en parasit på livet, för svag för att bygga.

Det finns ett direkt sammanband mellan hur frånstötande och smutsig en dissident är, och hur alltigenom värdelös han är som man och politisk kraft.

Det är så äcklande att ens förväntas se såna människor som sina allierade, som sina bröder, bara för att de vagt är “på vår sida”.

Gud kan rädda alla själar som själva vill bli räddade. Och det är inte upp till mig eller någon annan att döma vem som är förlorad eller inte.

Men för den som tar stolthet i sin smuts vore det bäst om hans kropp kastades till Satan snarast, innan något mycket värre händer själen

Jag känner NOLL respekt eller gemenskap med folk som bara vill göra livet fulare och sämre, för sig själv och andra. Som hävdar sin stinkande, gallfyllda buk, bara för att alla andra ska bli lika eländiga som dom.

Det finns inga om och men. Synd är synd, och inget annat.