Alla mina tagningar på sistone har i princip bara varit att skrika Hitler.

Är detta den sista insikten? Finns det något annat av värde kvar att säga?

Det kanske är den enda skiljelinjen – vilka som kan säga det förbjudna ordet och börja skapa, fri från alla bojor.

Ord är magi.

Om ordet Hitler inte på riktigt var ett ord för makt och frihet, varför vore då så många rädda för att säga det?

Alla känner instinktivt att ett gränsland öppnas med hans namn, och alla vill inte ta steget. Det är obehagligt, att anamma en sådan oändlig vidd.

Lita inte på någon som kallar sig själv “aristokrat” eller något annat töntigt, men inte ens svurit trohet till Hitler offentligt.

Alla ska inte vara radikaler, det vore helt cp. De flesta ska sköta sitt eget liv. Men få saker är lika sorgligt som en spjutspets helt utan tänder.