Skogen är vår styrka, vårt hem, vår sista utpost. Främlingar kan härja på våra gator och torg, de kan känna sig som kungar bland McDonalds och betonghus. Men sätter de sin fot i en skog, så känner de att de inte hör hemma. De är rädda för skogen, skogen som ryter ifrån.

Skogen har döpts av våra förfäders blod, i dess mörker viskar minnet av tusentals offer. De känner hur en bortglömd ulv vrider på sig, hur en gren bryts, hur en mörk yxa skymtar mellan stammarna. Den givmilda solen går i moln, och en ruskig vind sveper över deras huvud.

Jag har talat förut om att den gamla svenskheten redan är död. Det är lönlöst att bygga sin identitet på en tid som redan flytt, på gudar som lämnat oss – det skrämmer ingen. Men skogen finns kvar, skogen och blodet. Här har vi något verkligt, något som vill vakna till liv.

Vi lever i slutet av en tidsålder – allt våra förfäder byggt kommer gå under. Vår uppgift är att överleva – stiga segrande ur en ny gryning. Vi är de sista och första av vårt folk, de som skapar ur förstörelse. Vi faller tillbaks till skogen, för att erövra Norden på nytt.

De som kan bör flytta tillbaks till skogen, och bygga en ny framtid i harmoni med våra förfäders marker. Men de flesta av oss kan inte lämna staden, och det bör vi inte heller, för staden är det stora slagfältet – terrorns feta buk, modernismens djupa knivhugg i vårt land.

Vi som bor i staden måste själva bli skog. Sluta diskutera ideologi, politik och tradition – alla dessa döda gudar. Vi är skog och blod, svårare är det inte. Där det finns en svensk, där finns en fura. Vi gömmer varandra, vi faller tillsammans, vi hyser samma varg inom oss.