Som dissident tänker jag bokstavligen bara teckna manga.

Jag har en idé om vad som ska hända, men alla detaljer tar liksom form av sig själva, bara jag sätter mig ner. Sida för sida.

Som att karaktärerna har sitt eget liv. Därför vet jag att det är något högst verkligt.

Jag har talat mycket om vad man “borde” eller inte borde göra i verkligheten.

Men det som faktiskt är verkligt är nog det som går av sig självt, utan att man behöver tänka på det.

När man skapar något på riktigt så är man inte en ideolog, utan en enkel budbärare.

Det är inte upp till mig att säga vad som är verkligt eller inte. Verkligheten får tala själv genom sina egna budbärare.

Man känner igen den känslan. Som när man tecknar manga.