Det är rätt omöjligt att vara svartpillrad om man skapar eller bygger något vackert som man själv tror på.

En karaktär, ett tema eller en myt får sitt eget liv, och något högst verkligt slår rot i världen.

En vän eller en dröm, som väntat på en hand som ska ge dom form.

Ett av problemen med dissidenthögern är att man nästan aldrig skapar eller bygger något tillsammans, ingenting som ändrar på världen här och nu.

Man har bara samma åsikter, varför man bara kan pendla mellan total uppgivenhet och falsk hype. En “vinnare” som inte äger någonting.

Något litet och verkligt har oändligt mer makt än något stort och tomt.

Det enda tomhet gör är att dra åt sig smuts och falska känslor, ett kärl för saker som aldrig borde fått någon plats.

Men något konkret är vad det är, och ingenting annat. Det är en nykter upplevelse.