Nationalister tar skönhet på alldeles för stort allvar, för att faktiskt vara vackra.

Skönheten är lättsinnig, just därför att hon är ovanför allt. Hon har råd att älska – hon syns gärna i en apa som svingar mellan träden, eller i en gatuhund som nafsar kvinnor i vaderna.

I jämförelse med Skönheten själv är vi alla smuts. Tror ni verkligen att vi kan visa oss värdiga, att vi kan fånga henne med spröda muskler? Det är hon som stiger ner, därför att hon älskar att leka med världen. Skönhet är en lek, och vackra är de som vet hur man leker.

En krokig och ful människa som hjärtligt leker med den lilla skönhet han har, som obrydd besvarar hennes kärlek och gunst med sin egen värme – han är vackrare än dessa skönhetens förkämpar. Dessa nationalister som tror sig fångat något ingen annan äger.

Det är bortslösat kapital, nationalismens starka kroppar och friska sinnen, som spenderas på bister moralism, på att slå vakt om en Skönhet ingen människa kan binda.

Nationalister är nyrika på sina kroppar, en karikatyr av Skönhetens sanna rikedom.

Skönheten är oändlig i sin rikedom, hon har en slant till alla. Hon närvarar även i det lägsta, smutsiga och trasiga, och där måste hon älskas lika djupt som i de största hjältar och konstverk. Allt är en gåva från henne, och det enda hon vill ha är en liten lek i gengäld.