Självförbättring och att förbättra världen – båda hör ihop, men det är en oändlig skillnad vilken man väljer som utgångspunkt.

Tanken att världen blir bättre av ens egen framgång, kontra den heroiska impulsen att offra sitt bästa för världen. Bara en är genuint maskulin.

En människa kan vara vacker, stark, begåvad, till och med självuppoffrande – men så länge allting kommer ur det egna jaget kvarstår alltid något frånstötande. Och tvärtom finns det många krokiga människor som ändå utstrålar behag – just för att de älskar världen utanför.

Jag har funderat mycket på vad som är felet med högerns självförbättring. För till ytan finns det inget fel i att bli bättre. Men det är helt enkelt att dom här människorna börjar i fel ände – med JAG snarare än det jaget är till för. Och därför blir allt bara irriterande.

Män är en förbrukningsvara, menade att brinna för någon ofantlig kärlek. Den bästa “självförbättringen” är att glömma sig själv för något annat. Gör dig själv till värdigt bränsle.

Jag hoppas nästa generation högermän talar mindre om sig själva, och mer om världen utanför.