Minns en intervju där Kristina Lugn sa att den som talar om sånt som alla människor känt, t.ex. ensamhet, ofta blir omyndigförklarad av samma människor.

Men det går inte att bygga något livskraftigt, utan att bygga där människan faktiskt står. Det är bekvämt att spela teater.

Det är rentav obehagligt, när man ser nationalister som har samma inövade mannerismer, som talar samma jargong, som till och med rör sig på samma sätt.

Folk som har speglat varandra i oändlighet av hur man “borde” vara, istället för att söka sin medmänniska där hon är.