Det är inte rimligt att prata om vårt Europeiska arv, när det gått nästan hundra år sedan vi skapade något värdigt den romerska marmorn. Det var rimligt förr, när varje århundrade hade en stil som kunde stå på egna ben – men på vilket sätt är vi värdiga arvtagare?

Egentligen gör det inte så mycket att Europas marmor gått förlorad. Det fanns en värld innan Rom, och det kommer finnas en värld efter. Civilisationer blommar och dör, och den dag de inte längre kan skapa på nytt, så är deras undergång egentligen en lättnad.

Roms marmor är inte på något sätt evig. Det var en tillfällig skapelse, en lek för ädla nomader och äventyrare, som en dag valde att slå sig ner vid Tiberns strand. I jämförelse med vårt uråldriga blod är Roms imperium ett barns sandslott, som lämnats för tidvattnets vågor.

Det gamla Europa går under. Vi kan vara falska präster i ruttna tyger, herrelösa legionärer i rostiga hjälmar – eller så kan vi bli vandrare och rövare, likt de män som en gång grundade Rom. En dag kanske vi bygger nya sandslott – men nu är stigen och tidvattnets tidsålder.