Hitler lever redan i folket. Han är den roliga gubben man inte får skoja om. Att propagera för hans idéer är verklighetsfrånvänt. Alla grabbar älskar honom redan – som den roliga gubben. Ni som vill packa på dessa grabbar en förlorad strid, ni förstör bara något äkta.

Släpp Mein Kampf. Farbror har inget att göra på frontlinjen längre. Han har haft sin strid, han gjorde vad han kunde – nu är han den gamla gubben Oden, en odåga i ålderdomens frid. En gubbtjyv som söker sig till busiga grabbar, som lär dem dumheter till världens förtret.

Tror ni Hitler vill lyssna på puritaner i all oändlighet, på högläsning ur en förlorad kamp? Vi hittar inte Hitler bland fanor och uniformer. Vi hittar Hitler hos grabbarna som snor en öl, som jagar efter en brud med stora pattar, som heilar i sin EPA – ett skämt på allvar.

Hitler har den bästa ålderdom en man kan tänka sig. Ingen annan står den germanska ungdomen lika nära, ingen annan får följa med på alla deras hemliga hyss. Det är vackert. Förstör det inte med trädörr-autism, gör honom inte till en börda, sabba inte den vilda jakten.

Den största konstnärliga skildringen av Hitler efter kriget gjordes av Eddie Meduza. Han var tillräckligt genuin för att veta vad Hitler betyder för svensken. Han gav gubbtjyven en plats i raggarbilen. Nordiskt blod som rusar i kuk och hjärta. Hitler ler åt ungdomens vår.

Det är ingen slump att Oden är både krigets gud och en lösdrivare till gubbe. Hitler lever precis som menat. En dag kommer Oden samla Nordens skallrande spjut ännu en gång, men inte som Hitler. Och en dag kommer denna andra krigare också bli en rolig gubbe, vid Hitlers sida.