Riktig nazism är ett glas vin och en cigarett efter en veckas slit. Att tala med sina vänner sent in på kvällen, om allt vackert och oskyldigt i världen. Kanske bjuda upp den där korthåriga flickan som älskar att dansa, och dela en ridderlig romans nedanför sommarens måne.

Riktig nazism är stanna upp under en vandring, och vila mot en fallen trädstam. Att skriva en liten dikt, nynna på en bekant gammal sång, eller kanske fånga landskapet med en bit kol på papper. En liten gåva, till henne som väntar så tålmodigt på sin älskade vän.

Riktig nazism är den där löjliga poplåten som fastnat i ditt huvud. Eller det där skämtet som du skrattar åt innan du ens sagt det. Den där smaklösa tavlan eller slitna gamla fåtöljen, som ändå har sin hedersplats i hemmets hjärta. Den sällsamma tryggheten i ett stökigt rum.

Nazism är viljan att dö för dessa små stunder. Alla ord om disciplin, alla timmar på gymmet, all polerad yta – utan något att dö för är det bara tomma gester. Nazism börjar i kärleken till allt lustigt och krokigt – till världen omkring dig, med alla dess hjärtliga brister.

Nazism är att vandra ut från ditt eget huvud.