Om livet gick ut på att vara så nära ett ideal som möjligt, varför skapade Gud ens jorden? Varför gav han oss kött, istället för statyns fläckfria marmor? Tror ni att världen och dess smuts är ett misstag? Tror ni Gud skapat livet som en sadistisk prövning?

Ideal existerar inte. Det enda som finns är verkliga människor. Livet är redan heligt – såväl det vackra som det fula – och sann religiositet är att bejaka allt som förhöjer känslan av liv. Vårt mål är inte att bli rena, utan att älska livet, med alla dess brister.

Nationalism är att hävda livet. Men de flesta nationella älskar inte alls sitt folk, utan bara idéer. Bistert talar man om ideal, med stort allvar ska smutsen övervinnas, och alla andra är dekadenta. Men egentligen är ni de dekadenta. Puritaner som inte älskar livet.

Om man älskar livet så kommer skönhet av sig självt. Kroppen tränas, inte för att vi hatar svaghet eller smuts, utan för att livet älskar att röra på sig. Vi dör en hjältedöd, inte för att vi är baserade Evropéer, utan för att inget kan få oss att sluta älska livet.

Nationella måste stiga ner från sina höga hästar. Du är inte bättre än resten av ditt folk för att du gymmar eller har läst några böcker. Släpp EVROPA, och älska människan på gatan. Låt din skönhet famna det fula. Låt livet blomma, istället för att torka i ditt eget huvud.

Nationalism är att älska sitt folk villkorslöst. Du kan inte välja bort ditt folk, du kan inte sätta ett pris på din kärlek – du måste älska henne just för att hon är din, och ingen annans. Det spelar ingen roll hur smutsigt folket blivit – sann livskraft strålar genom allt.