Man ska inte göra politik av religion eller vice versa. Leder alltid till en bokstavlig sektmentalitet (Grrr, alla borde offra en get till Oden. Grrrr, om alla bara läste PeepeePoopulus III från 1300-talet och FATTADE)

Är man religiös borde religionen tala från sin egen glädje.

En annan sak som är helt mentalskadad är att göra politik av privatlivet. Finns få saker som dödar glädjen i livet lika mycket som att mäta sig själv efter en ideologisk checklista, eller försöka tvinga på folk saker de inte kan eller vill.

Livet är redan tillräckligt svårt.

Om politik har något med privatlivet att göra, så är det att ge människor mer glädje, oavsett vart dom råkar vara i livet.

Att inte ge folk en massa dumma ramar som de ska passa in, utan grogrund för frön som de själva längtar efter att låta blomma, men inte vet hur eller vart.

Att säga åt folk hur dom ska vara bottnar nästan alltid i någon form av fult ressentiment.

Om man brydde sig på riktigt skulle man se sin egen politik som en gåva. Som en uppoffring från ens egen sida.