Det ursprungliga styrelseskicket hos våra förfäder är en prästkung som regerar pga. sin heliga börd, och en hertig som leder härarna pga. skicklighet i strid.

Prästkungen utför riterna och upprepar offret som skapade världen, medan hertigen utför gudarnas vilja på jorden.

Detta styrelseskick är både beständigt och förnyande. Prästkungens blod är lika uråldrigt som världen själv, och till och med i inbördeskrig så är alla stammar ytterst trogna honom. Men samtidigt måste varje generation hitta en ny hertig, som vinner sitt öde i strid.

Evola gjorde stor skada när han sa att krigaren – och inte prästkungen – var den högsta kasten. Ett misstag baserat på hans egna komplex, som ännu ekar i högern.

Vi kan inte trolla fram en prästkung ur tomma intet, men vi måste kunna känna igen honom, den dag han återvänder