Det finns hur mycket skicklig konst som helst, bara man letar lite. Folk som målar helt sinnessjukt bra. Det har aldrig varit enklare för någon med talang att hitta en publik och livnära sig på konst än på internet.

Problemet är att konsten inte motsvarar något verkligt.

Problemet är att all konst lever i sin egen bubbla, att tusentals detaljer används för att inreda en värld som inte finns. Oavsett om det är mytologi eller bara populärkultur – det finns ingen som lever målningen, ingen gemenskap eller gud som målningen knyter an till.

Konstens kärna är inte skicklighet eller ens skönhet – konstens kärna är att skåda, att sätta fingret på något som vandrar i folket. Konstens kärna är att ge form åt något ens bröder bara anat. Konstens mål är att leva, älska och blöda – med folket och gudarna.

På en timme kan du se mer episk konst än vad en medeltida bonde såg på en hel livstid. Tusentals nu levande konstnärer, som målar tusenfalt mer spektakulärt än byns platta kyrkomålningar. Men kyrkan visade något närvarande – något hela byn levde och dog för.

Jag målar inte sann konst, utan en förberedelse som högst. En mänsklig lek i väntan på gudarnas vansinniga dans. Jag lär mig bara att känna, tills den dag vi känner och blöder tillsammans. Den dag vi hittar vår stig bland ruinerna, den dagen ska jag berätta vad vi sett.

Jag gillar moderna konstnärer och musiker som är skickliga på att skildra sin verklighet – även om hopplöshet, vilsenhet, melankoli eller dekadens är allt de känner till. Dessa som är ärliga mot själen, som prickar mitt i sin upplevelse – de kommer även skildra hjältar bäst.