Inget är lika unikt germanskt som Trollkarlen. Alla folkslag har sina präster, krigare och bönder. Men den käre gubben i skogen, vandraren med slokhatten, den lite skrämmande filuren från en annan värld, som ändå bryr sig om sina vänner i byn – han är vår och ingen annans.

Andra folkslag har förvisso sina sminkade hovmagiker. Sina grubblande eremiter, eller ondsinta häxdoktorer. Men ingen kommer nära Trollkarlen. Ingen kan skratta som honom bakom ett yvigt skägg, och leka med barnen, samtidigt som han bär på världens innersta hemlighet.

Bilden av Trollkarlen som vandrar utmed skogens rand säger så mycket om vårt folk, vårt blod och vår ande. Han är den biten av oss som inte finns någon annanstans.