Många pratar om testosteron som om det vore källan till manlighet, och inte en signalsubstans.

Män blir inte hjältar för att de har högt testosteron. Dock har hjältar högt testosteron, därför att de har gjort manliga och farliga saker som kräver starka kroppar.

Problemet är inte att dagens män är feminiserade, utan att de inte har något värt att vara män för.

Män lever inte för sina egna muskler – män lever för något utanför sig själva, och därför bygger deras kroppar muskler. Våra pojkar saknar inte testosteron, utan drömmar.

Man kan höja sitt testo genom att simulera manlighet – genom att påfresta kroppen på ett sätt som påminner om hjältedåd. Och även om den styrka man bygger kommer bli en tillgång i framtiden, så är det i sig inte lösningen – och inte värt att klanka på vanligt folk för.

Det är egentligen en väldigt nischad typ av man som är villig att spendera massa timmar på gymmet för att få samma testonivå som en vanlig bonde eller soldat hade för hundra år sedan. Och tvärtom, skulle livet kräva manlighet igen, skulle vanligt folk få testo.

Manlighet är inte lösningen på våra problem – dock blir män manliga, om de har ett problem att lösa. Om de har något att offra sig för. Det är farligt att fastna i någon sorts meta-dyrkan av manlighet i sig. Att bygga frälsning kring en nisch, och inte folket på gatan.

Hitler och hans inre cirkel hade rätt knepig fysionomik. De tog inte makten för att de moggade alla andra med sin fysik. Dock blev Tyskland världens mest atletiska nation efter att de tog makten – för dom gav alla män något att leva och dö för. Kroppen följer drömmen.

Helt ärligt – vad har vi att ge pojken på gatan, i utbyte för hans liv? Några ruiner i ett land där ingen längre bygger, mormors malätna folkdräkt, vattenkammat hår och kostym, jargong om manlighet, eller kanske en fotosession i ett vetefält? Vårt blod är mer dyrköpt än så.

Vi har något på gång dock – den heliga leken.

I en värld där all gammal mening dött, där måste man skriva nya sagor med sitt eget blod. Har vi fått muskler som en barbar? Låt oss då leva rövare. Utklädda, vrålande, stormande – låt leken explodera över gator och torg.

Det är inte värt att vara man för manlighet i sig. Den enda nationalism jag bryr mig om är den som klär sig i höftskynken och djurhudar, som sysslar med magi, som skriver poesi med hjärtats blod, som skrattar åt världen i sitt tjutande vrålåk – en lek värd att dö för.