Jag gillar spjut. Utöver löftet om våld finns en viss ro i spjutet – man kan vila sig mot dess skaft, eller luta det över axeln. Dess slanka form påminner för en stund om unga björkar och vårens knoppar. Men den stränga spetsen blänker, och pekar mot krigarens sista plikt.

Dessutom finns en vildhet i spjutet som andra vapen saknar. Svärdet är härskarens vapen, men spjutet tillhör den dunkla skogen. Något mycket äldre. Ett skaft som välkomnar vandraren och rövaren, ett hav av spetsar som vaknar ur folkets djup, när härskaren glömt vem han tjänar.