Skillnaden mellan sommar och vinter är inte skillnaden mellan liv och död, utan mellan kontrast och harmoni. Mellan handling och reflektion, storm och stillhet. I sommaren svetsas strålande ljus samman med lummig skugga, medan vintern jämnar ut allt under samma tysta täcke.

Hos människan motsvaras sommaren av välutvecklade kroppar. Av stora kontraster mellan män och kvinnor – av livskraft och dramatik, högljudd kärlek och död. Medan vintern är de stilla, lätt krokiga – män och kvinnor i samma snöskrud, samma kusliga, androgyna skimmer.

Det är ett faktum att historiens konstnärer, präster och visionärer har något avvikande över sitt yttre. Även om de haft starka och friska kroppar, så kvarstår en främmande aura. Det finns en sjuklighet i vinterns skönhet, något skrämmande i de nakna, krokiga grenarna.

Men detta frånstötande element kan inte tolkas som dekadens eller död. Det är naturligt att dras till dessa visionärer, så som vi fascineras av vinterns dunkla mystik. De är frånstötande på samma sätt som vintern är ruskig, fula som de mörka träden, rövade på all grönska.

Vintern är inte död, utan liv som vänt sig inåt. Liv som gömt sig under djup snö, men därmed liv som förbereder sig för något nytt. Den välutvecklade kroppen hör till sommarens strålande kamp, medan den krokiga och fula shamanen hör till vinterns undergång och pånyttfödelse.

Alla i den nationella sfären hyllar redan sommaren, och det är gott. Men många fetischerar den friska kroppen, och kan inte förstå hur krokiga shamaner är de som skapar en ny tidsålder. Men det är bara att tänka på vintern, på den krokiga grenen mot ett skimrande snötäcke.