Många nationalister pratar om solen. Nästan ingen om månen.

Som om Hyperborea inte var hälften dag och hälften natt. Som om svastikan inte är både solen och nordstjärnan. Som om våra förfäder inte vandrade ett halvår i mörker, likt alver klädda i månens långa tyger.

Det är någon falsk dikotomi att solen är man och månen kvinna. Och därför måste alla episka manliga män tjata om solen. Men solen är lika mycket en lekande flicka som en strålande herre. Och månen är lika mycket en vis man i vackra tyger som en skrämmande drottning.

Sol och stål i all ära – men var är måne och magi? Våra nomadiska förfäder var inte ensidiga soldyrkare. Det är något som kommer från dekadenta civilisationer som Grekland eller Rom. Eller moderna författare som Evola och Mishima, och deras gigantiska komplex kring månen.

Det är en god sak att försöka likna solen. Men utan månen är det ofullständigt – en ytlig karikatyr, som mycket annat i dagens höger. Vissa män är mer som solen, andra mer som månen – men alla män behöver båda. Och alla kvinnor, de är också både måne och sol.

Jag har egentligen inte sagt att dagens nationalism gör fel – bara att den är ofullständig, och därmed fånig. Man vill vara som den strålande himlen, men skäms över att svensken även är granens krokiga gren. Man vill vara som solen, men sparkar bara ut månen ur sin själ.

Vi behöver hugga bort alla fåniga komplex kring månen. Vi behöver återupptäcka skogen och natten. Vi behöver läka den manliga själen, föra samman dess kontraster. Vi behöver män lika mystiska som våldsamma. Kvinnor lika skrämmande som lekande. Måne och sol. Magi och stål.