Nationalismen trampar omkring i en strid som förlorades redan på 90-talet. Skinhead-kulturen var i alla fall genuin och spännande – ett våldsamt äventyr i samhällets gränsland. Nu har vi bara stela kostymer och ännu stelare puritaner – medan förlusten kvarstår.

Vi behöver egna skinheads i vår tid. Något lika våldsamt livsbejakande. Något som inte räds smuts. Gatans vikingatåg, en gemenskap i skogens skugga. Men där unga grabbar på 90-talet samlade sig kring en död fana – där behöver vår tids ungdom bygga något helt nytt.

Där 90-talets ungdom ändå trodde på en politisk lösning, att den gamla nationen skulle vakna om dess barn vädjade – där behöver vår tids ungdom lämna allt bakom sig. Släpp gårdagens förlust, segla över cykelns botten, bränna allt gammalt för att hitta det uråldriga.

Vi behöver inga fler självutnämnda övermänniskor. Vi behöver rusande blod, en livsbejakande ungdom som kan älska och stråla ur smutsen. Som kan ränna över staden likt en gatuhund, och svinga sig bland träden likt en apa. Nya horisonter åt vårt uråldriga blod.