Skriftspråk var ett misstag. Innan det fanns skrift fanns det bara magiska tecken, runor som åkallade livet och gudarna. Och innan det fanns runor fanns bara livet och gudarna själva. Kroppen, kärleken, himlen, jorden och allt däremellan – det är våra sanna runor.

Skriftspråk dödar. En sanning måste talas. Den måste levas. En bok förevigar inte – den tillåter bara människor att glömma. Den tillåter att livet samlar damm i en hylla, att alla upplevelser späds ut till inget. Skriften fångar livet i marmor – kvar finns bara en tom yta.

Skriftspråk tillåter folk att fastna i sitt eget huvud. Du kan skriva för dig själv, men talet kräver alltid någon annan. Språket berör något verkligt, något gemensamt. Språket är en handling, medan skriften är en fantasi. Språket är himlen ovan, som alla kan se och känna.

Konst är inte på riktigt. Antingen kan man kompensera genom att slå på den stora trumman, och högtidligt tjata om alla “episka ideal” konsten förmedlar. Eller så kan man leka leken.

Att erkänna konsten som ett misstag – det är enda sättet att göra konsten levande igen.

Konst är en fånig lek – varken mer eller mindre. Men som lek är den vacker. Som lek har konsten sin plats bredvid kroppen, kärleken, himlen, jorden och allt däremellan. Runan motsvarar något verkligt, och allt verkligt är sin egen runa. Och konsten – det är lekens runa.