80-talets hårdrock var Odinistisk i sin natur. Västerlandets sista hedniska konstform.

Rocken hade det krigiska – ungdomsdyrkan, livskraft, och en romantisk-heroisk syn på livet. Men även Odens mystiskt feminina sida – extasen, det vackra håret, sminket och tygerna.

Rocken var shamanistisk – besatt och vansinnig. Den krävde en särskild livsstil, den drev musiker till ruinens brant, den stormade upp i dans, slagsmål och kärlek. Ett minne av offerfesten och dundrande stridsvagnar – pånyttfödd i en stil för sin alldeles egna tid.

Rocken var inte “traditionalistisk”. Den talade inte högtidligt om en förlorad värld. Den ville bejaka livet, rätt och slätt. Den älskade alla impulser som fick blodet att rusa. Och just därför blåste den liv i något förlorat, just därför slog den i den vite mannens hjärta.

Om vi på allvar vill ge svensken något nytt – om vi är Odens söner, i kvinnlig extas och manlig vrede – då måste vi se på livet lika villkorslöst som 80-talets musiker. Livet är vår scen, vi är folkets framtida stjärnor – allt som får blodet att rusa, det är vår ideologi.

Rocken är en förebild för oss vandrare och rövare, vi hemlösa i Europas ruiner. Där ingen gammal mening finns – där får man spela fånig teater. Där får man spöka ut sig, och ge folket ett spektakel – men till skillnad från rocken, så måste vi besegla vår extas med blod.

Bowie kallade Hitler för den första rockstjärnan, och det är sant. En viktig insikt att ta till sig, om man vill bygga något nytt.