Plikt och dygd är ord för den stadgade mannen. Han som har någon annan att värna.

Men det är inga ord för ungdomen. Ungdomen vill ha smuts och äventyr, spänning i samhällets gränsland. Och varför gå händelserna i förväg? Rövaren blir ändå den bästa maken.

Jag gillar inte när folk gör familj till en ideologisk ståndpunkt, barnafödande till ett moraliskt val. Familjer flödar av sig själva, där det finns utrymme för liv, där det finns en kärlek värd att föra vidare. Det finns något väldigt perverst, i att fetischera faderskapet.

Man börjar i fel ände, genom att tjata om barnafödande, genom att leka mamma, pappa, trad-barn. Vill ni ha fler svenska barn? Börja genom att ge ungdomen sitt äventyr. Nattliga räder, gränslandets vansinne – våld, smuts och erotik. Så formas män med något att föra vidare.

Den krigiska nomaden skickades på rövartåg innan han gifte sig. Till okända, laglösa marker – till skogens dunkla vansinne och himlens dånande vrede. Tror ni dessa unga män tänkte på barnafödande och dygder? De levde för grymhet och lust av kosmiska proportioner.

Å ena sidan är Oden den strålande, dygdiga fadern. Men han är lika mycket det kosmiska vansinnet, den djuriska riten, blod blandat med lera, sprit och andra kroppsvätskor – ett gapande leende i mörkret. Och dessa två saker hör ihop – den mörka ungdomen blir den ljusa fadern.

Man kan inte hoppa över ungdomens smuts och vansinne. Vill ni ha en armé av små gubbar till grabbar? Som tjatar om dygder och böcker, som ligger med sin polerade tradfru för rasens överlevnad? Det vore helt sinnessjukt. Det är vansinnet som gör grabben till älskare och make.