Världens fall är att den blir begränsad. Himlen blir jord, anden materia, nomaden bofast, naturen bebyggd, betesmarken inhägnad. Gudar stängs in i tempel, deras blod blir till böcker, och tillslut glöms de bort. Världens mystik är rationaliserad, dess skönhet sönderplockad.
Nomaden lever i en värld ovan tid och rum. Gudarna vandrar vid hans sida, världen i sig är en kosmisk sanning. Hans blod faller och stiger med solen, han dör och föds på nytt i sina söner – ingenting ändras, för allt är redan heligt. Med honom lever och dör himlen själv.
Med bofasthet blir världen inhägnad. Livet blir instängt, småsint och avskärmat. Människan blir specialiserad, en kugge i ett maskineri, en oproportionell karikatyr. Den vilda jakten ersätts av socialt spel, vidderna av trånga gator, levande gudar av kyrkor och dogmer.
Men samtidigt måste det finnas ett värde i bofasthet. På samma sätt som det finns mening med fallet i sig – att gudarna inte stannade i sin egen himmel, utan skapade en värld med död och begränsningar. Och detta är kultur – för kultur kräver rötter, en egen plats i världen.
Kultur i sig har inget värde. Konst kan aldrig ersätta ett liv vid gudarnas sida, eller en värld där ett helt folk är heligt. Men samtidigt ger kultur en tyngd till livet nomaden saknar. Ett hem som inte kan ersättas, en kvinna som inte kan lämnas. Ett folk blir en nation.
Nomaden är ren i blod och ande. Den bofaste är rotad i världen. Nomaden står över den bofaste, men fulländad är den nomad som kan rota sig, utan att förlora sin frihet. Som kan befrukta jorden, utan att slukas. Som kan bygga, utan att stänga in sig.
Ett bra exempel på detta är vikingatiden, som förenade den mest våldsamma expansion och äventyrslusta med den djupaste vördnad till Norden. Män som korsade okända horisonter, och kvinnor som förvaltade hemmet med trohet och styrka. Krigare som återvände hem.
Det senaste och kanske mest imponerande exemplet är Tredje riket, som inte bara balanserade den djupaste kärleken till hembygden med den eviga frontens vildhet och gränslandets mystik, utan dessutom lyckades omforma moderniteten till något heroiskt.
Tredje riket ville inte offra mjöd i skogen, utan omvandla den tunga industrin till Tors egen åska. Man lät ett sammanträngt folk explodera, byggde staden till ett altare för blodet. Man formade modernitetens massor till en vandrare, miljoner som rörde sig likt en fri man.
Jag har talat om att vi måste bli vandrare, i samhällets gränsland. Men jag har insett att vi lika mycket måste anamma det Sverige vi har. För det är vårt enda hem, oavsett hur förfallen eller svag vår kultur blivit. Även om Sverige hatar oss, så kan vi inte lämna henne.
En nationell resning i stil med fascismen är inte längre möjlig. Men vi måste göra något motsvarande, med det vår tid kan erbjuda. Älska Sverige, inte trots den hon blivit, utan för den hon är – famna henne i det mörker hon befinner sig, och tala ett språk hon förstår.
Om vi söker renhet kommer vi bara bli hemlösa, för vårt hem är smutsigt. Hata inte den fria kvinnan, utan ta språnget att älska henne som en like, en kompanjon i svåra tider. Hata inte vår meningslösa kultur, utan se det som en möjlighet att leka, att skapa absurd skönhet.
Hata inte din rotlösa granne eller familj, utan knyt desto hårdare de få band vi har. Hata inte den jämlika svensken, utan prisa den välvilja han hyser mot även den lägsta. Hata inte ens den främling som försöker göra något gott – för vi är själva lika rotlösa som honom.