Det är bra att vara ute och känna något. Sol mot naken hud, strömt vatten kring kroppen, eller en tung sten som lyfts från marken – dess kanter i händerna, mot bröstet, upp på axeln. Och smällen när man kastar.

Inte för att maxxa något, utan för att bli påmind om världen.

Mentaliteten kring maxxning är frånstötande. Den är självupptagen. Den behandlar naturen som ett kosttillskott, som något man samlar på för sin egen manlighets skull. Dom förstår inte att världen är helig i sig. Att manlighet inte är något man samlar på, utan något man spenderar.

Allt tal om maxxning hit och dit, om alla fåniga punkter man ska uppfylla för teatern om manlighet – det får mig nästan att avsky naturen i sig, bara av rent trots.

Ända tills jag blir påmind om världens helighet igen. Att jag och min kropp lever för henne, och inte tvärtom.

Det starka, vackra, nakna och naturliga är gott. Men maxxning, physique och alla andra ord som snurrar runt är en självupptagen ideologisk psykos, bara till ytan baserad på det naturliga.

Tanken måste flyttas ut, bort från den egna kroppen. Det är vi som existerar för världen.