Konst har en tendens att ge dålig hållning. Inte bara av praktiska skäl, som att en tecknare måste se sitt verk på nära håll. Utan även som en musiker gungar och sjunker med huvudet, fastän han skulle kunna sitta rakt – det finns ett inåtblickande, som måste speglas av kroppen.

Man skulle kunna dra slutsatsen att konst är ett dekadent övergrepp på kroppen, som Mishima gjorde i sitt självhat.

Eller så inser man att det är konstnärens lott att vara lite vanskapt. Som den hemlösa vandraren, den skrämmande shamanen, eller rövaren i samhällets gränsland.

Konst är något krokigt, men det krokiga och det vackra lever tillsammans.