Grejen med Hitlers tal är inte att han vore aggressiv eller militant, utan att han är besatt, vansinnig, drömmande – shamanen uppfylld av en uråldrig ande. Hitler var ingen krigare som spände sig och domderade – han var skådaren som visade folket den ande de kämpar för.

Det finns något feminint i Hitlers utseende, som i alla präster och skådare. Något lika finstämt som våldsamt, något lika mjukt som bestämt – ett ansikte som kretsar kring två klara ögon. Och det är just denna feminina motsägelse som krävs, för att motta gudars ord.

På ett sätt eller annat är all nationalism efter kriget skuggor av Hitler – skuggor som inte ens förstått sig på honom. Man försöker spela militant och domderande, härma den krigiska energi som han frammanade. Men helt utan den prästerliga källa som talar med Kriget självt.

Hade Hitler levt på de gamla germanernas tid skulle han varit svept i långa tyger. Han skulle ha vandrat och sjungit kring heliga lundar. Hur skulle han sett ut om han levde idag? Hur måste man vara klädd för att tala med gudar i vår tid? Det är vad vi måste lyssna efter.

Cykeln har vänt sig långt sedan kriget, och snabbare går det för var dag. Morgondagens skådare kommer inte likna något vi sett förut. Vi kan inte döma efter döda traditioner. All gammal ideologi är hjärnröta. Vi kan bara lyssna – är det en gud jag hör bland slöjorna?