Idén om “patriarkal” religion är ett misstag. Det är något konstigt komplex, att gudinnedyrkan vore dekadent. Som om religion bara vore manliga “förebilder” man ska härma. Som om det högsta heliga inte kunde gro i relationen mellan en man och hans älskade gudinna.

Relationen till en gudinna är som mellan en fattig riddare och hans jungfru. En absurd kärlek, som inte väntar sig något i utbyte. Som kastar krigaren mot döden i ett dike, med ett leende på läpparna. En kärlek lika stormande och erotisk, som vördande och avhållsam.

Att underkasta sig gudinnan som en moder, eller bara reducera henne till en steril “symbol” – det är två sidor av samma mynt. Mannen som antingen måste kuva eller själv kuvas. Mannen som inte kan älska villkorslöst, utan alltid måste bejaka eller förneka sin egen njutning.

Den villkorslösa kärleken till en jungfru och gudinna – det är vad som kännetecknar ett hälsosamt folk. Våra förfäder hade rätt när de gav solen en flickas namn. Himlen är vår Fader, men solen i sin oändliga glädje – hon är verkligen en jungfru, värd att älskas till döden.

Förövrigt ännu en punkt Evola har fel på, när han kallar jungfru Maria eller den kvinnliga solen dekadent.

Greker och romare har en inneboende sydländsk impuls att dyrka långhusmamman, och måste alltid kompensera med ett våldsamt patriarkat, som balanserar på gränsen till gay.