Många talar om gudar som om de har sitt ursprung i folket, som om Oden är en nordisk gud jämte nordisk kultur och nordiskt sinne. Men det är tvärtom. Det nordiska folket har sitt ursprung i Oden. Oden är inte en lära eller “metafysisk kraft” – han är vår faktiska förfader.

Oden är en verklig gud, som lever och dör på riktigt. Han vandrar utmed skogens oändliga stigar, med en människas fötter. Han är en sol som aldrig går ner, och en natt utan slut. Han härskar, och följer sin här i döden. Han är vår fader, född på nytt med varje son.

Oden är inte en “svensk” gud – det är svensken som har Odens blod i sina ådror. Vi har inte formats av Nordens natur – det är Nordens skogar, fjäll och sjöar som formats av Honom. Vi kämpar inte för Oden, utan vår kamp är Oden själv, som stigit ner för att leva och dö.

Varje svenskt stordåd – varje härförare, krigare, präst och magiker – är Odens blod, som blommat i eld. Varje svensk förlust är Oden som dött, som följt sina söner. Och varje svenskt barn är Oden född på nytt, som klätt sig i köttets kamp, ur oändlig kärlek till världen.

Det är oändlig skillnad mellan de som pratar om Oden, och de som är Oden. Mellan de som försöker frammana honom med trägubbar och djurhudar, och de som känner honom i blodet. Mellan de som försöker återskapa en svunnen tid, och de som föds på nytt i morgondagens kamp.

Oden är den som kan skapa något nytt, ur ett rike som faller. Den som kan vandra genom sin tids mörka snår, utan att gå vilse. Den som minns världens första gryning, men skrattar med ungdomens nycker. Vem vet hur Oden kommer se ut – men vi kommer att känna igen honom.