Vilja till makt och andra tagningar om “dominans” är värdelösa när det kommer till heroism. Det finns en tydlig gräns för varje människa, där det helt enkelt inte är värt att offra sig.

Den totala heroismen kan bara vila på kärlek till något utanför sitt eget huvud.

Ditt folk, som verkliga personer av kött och blod. Och en gud, som faktiskt svarar när du ber. Det är grunden till villkorslös handling. Det är allt som är verkligt.

Att faktiskt vilja försvara de som är svagare. Och en gud som är med dig, fastän du är så begränsad.

Akilles klädde ut sig som en kvinna och gömde sig när kriget hotade hans liv, fastän han var den starkaste mannen i hela Grekland. Och han gråter över sig själv i dödsriket, trots att han var den mest ärorika vid Trojas stränder.

Så långt räcker makt och ära, utan något annat.