Det är inte sant att dagens konst är dekadent. Visst har regimen sin propaganda, sin estetiska terror. Men den vanlige konstnären vill bara skapa något vackert.

Grejen är att konstnärer är känsliga för vad som är genuint eller inte. Och det finns inget genuint “episkt” idag.

Problemet är inte konsten i sig, utan att det inte finns något storslaget för konsten att skildra.

Många nationalister gillar att låtsas att det finns något storslaget, av rent ideologiska skäl – men det funkar inte för konst.

Det är därför det inte finns någon nationell konst

Om vi vill skapa en ny kultur på riktigt, så måste vi våga vara genuina.

Det finns så många duktiga konstnärer och musiker idag, som säkert håller med oss egentligen.

Men hela nationalismen är en ideologisk vägg, önsketänkande om vad man borde känna – men faktiskt inte känner.

Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Man måste kunna sträva efter den man vill vara, samtidigt som man erkänner vem man faktiskt är.

Man måste kunna drömma om framtiden, utifrån sina faktiska känslor.

Man måste vara en riktig människa, om man vill erövra världen.

Vi har helt enkelt två möjligheter.

Antingen går vi ännu hårdare på vår ideologi, på vad vi önskar att vi kände, på vad vi önskar att vi var, ända tills vi helt slutit oss i en bubbla.

Eller så bygger vi utifrån vad vi faktiskt känner, och skapar en ny kultur på riktigt