Tänker mycket på det Jesus sa om att de saktmodiga ska ärva jorden. Det är väldigt sant, i alla fall inom ett folk.

Personer som kortisol-maxxar över småsaker kan roffa åt sig lite smulor åt sig själva. Men det som verkligen inspirerar andra är ett lugn, en tröst och ett hopp.

Ingen vill egentligen leva som krabbor i en hink. Människan vill ha den där osjälviska drömmaren. Fånen som för en hopplös kamp, men som aldrig tappar modet eller tron på sina medmänniskor.

Man måste helt enkelt bli en riddare, om man vill nå bortom den här världen.

All form av cynism, oavsett om det gäller relationer, makt eller pengar, är bara ett erkännande att man var för svag för att faktiskt ändra på världen.

Och det märker folk direkt, att du inte har något att erbjuda, att du bara kommer roffa åt dig och dö.

Bara drömmare kan segra