Jag gillar datorspel. Det är som när man fäktades med pinnar som barn, fast med ett estetiskt uttryck. Och på samma sätt som en lek med pinnar kan frammana känslan av något mycket äldre i barnet, så lyckas de bästa spelen väcka en mytologisk känsla i leken.

Många nördar envisas med att kalla datorspel konst, men det är helt fel. Konst är till sin natur reflektiv och mottagande, även om ämnet som skildras är dynamiskt. Medan datorspel är baserat på input och reaktioner, och därmed är en lek med en estetisk överbyggnad.

Varför kalla en lek för konst? Lekar har sin egen helighet. Lekar handlar om att klä sig i en roll, att ägna sinnet åt en arketyp, att tävla i dess färger. Lekar är i sin grund shamanism, och en genuin lek kan frammana mer än den själv anar. Oavsett hur löjlig den är.

Vidare är datorspel en av få genuina hantverk i den moderna världen, där estetisk talang samlas för att skapa något man älskar. Det är talande för moderniteten att simulationer är det enda vackra – men varför neka vår tids digitala arkitektur, med dess målade fönster?

Att moralisera kring en lek är meningslöst. Att unga män idag fastnar vid datorn beror inte på att spelande är syndigt, utan att det inte finns något kvar att kämpa för. Det är frågan om ensamhet och vilsenhet i en döende civilisation, snarare än brist på självbehärskning.

Det är lustigt med nationalister som försöker moralisera över sitt eget intresse för datorspel: “Spel är okej om man lär sig om Evropa, eller får se baserade ideal om heroism”.

Varför göra spel till en dålig bok eller målning? Du gillar spel därför att leken är helig.

Vi behöver fler heliga lekar. På sätt och vis är världen själv en lek. Varför skulle gudarna ta världen nedanför på alltför stort allvar? Krig är ett spektakel och en lek, lika mycket som det är stål och blod. Varför inte bara säga som det är? Att vi älskar leken.